I torsdags packade vi ihop alla våra saker, hund, häst och människa, liftade med Robin och Erica i deras lastbil ner till Hudik för helgens nationella tävlingar. Vår första nationella sedan i april.

Fredagen
Hoppade 1.20 - på senaste tävlingarna har han kännts tom i handen. Jag har inte fått honom att ta tag i bettet och då är det svårt att känna något avstånd mot hinderna. Så kändes det nu också men jag kände dock själv att jag kände mig säkrare på mina beslut och vi nollade grunden. Första hindret i ohppningen stod på en linje med de två sista hinderna i grunden och jag blev lite feg och säkrade upp honom för mycket och vi petade det hindret. Det var Räcke sju språng trippel sex språng räcke. Det var lite synd för han var riktigt med resten av banan och vi hade en bra tid som hade tagit oss till placering ifall jag inte klantat mig. Men men...

Lördag
Red 1.15 för att jag kände att vi inte är redo för 1.25 än då jag varit för osäker. Han kändes superfin på hinder men när vi kom till 5an så la jag honom lite stort (vilket inte brukar vara ett problem) och han petade det. Vi hanmnade i obalans på linjen till en två kombination och kom helt fel in, då ryckte han minsann på fötterna... han är en luring. Efter klassen var jag besviken och Erik hade bara 9 språng i kroppen så jag efteranmälde mig till 1.25. Som visade sig vara en A:1a... Jaja. Jag red och han var så fin. Helgen hade över lag bestått mycket av relaterade avstånd och hela 1.25an var uppbyggd av det. Jag älskar relaterat, någon annan som sagt till mig hur jag ska rida. Perfekt. Vi fick rätt bra avstånd på allt tills vi kom till trekombinatinoen och jag började fega - vilket betydde att jag började jaga, men tog reson och la honom nära istället. Sedan höll jag i mig och blundade och smackade :) Fina lilla hästen blev jätteglad och hoppade lätt hela tjotaballongen. Nolla! Min häst blir gladast då jag släpper kontrollen och rider lite halvflamsigt. Då lyfter han på benen och har öronen som två spetsar framåt...
Dock blev det lite för mycket med en omhoppning 1,5h efter vår start. Det var 73 anmälda ekipage och han hade ju gått en klass på morgonen. Vanligtvis så går han bara en klass om dagen. Det hade kanske funkat om matte varit lite kall och inte jagat som en galning. Men efter tre jättekonstiga anridningar fick han nog och tackade för sig. Men vi var nöjda ändå.



Söndag
Sista dagen och vi hoppade en 1.20klass. På framhoppningen så kändes han rätt seg, vilket han gör ibland på tidiga mornar. Men när vi kom in på banan med förlängd martingal och upfyttat bett (ericas förtjänst) så var det verkligen min glada hopphäst! Han var så fin och jag kände det som om det var den enklaste sak i världen att rida på hinder. Hela banan gick helt planenligt på alla hinder och avstånd. Omhoppningen var en flygande och vi tog in ett galoppsprång på första linjen och lyckades ändå svänga snävt på både tvåan och trean. Det var inte saå många snabba felfria i klassen så jag kände en viss glädjevåg i magen och hann tänka NU JÄVLAR!! och så glömde jag vägen... vilket resulterade i att jag vände upp alldeles för sent på den oxer som var rätt och Erik inte hann se vart han skulle. Ett stopp... så jävla typiskt. Han hoppade dock resten felfritt. Men ändå!!

Har haft Dino med mig hela helgen. Det har gått över förväntan att bo i lastbilen förutom att han sovit som enkloss vid min sida och inte låtit mig vändra på mig alls. Erica och Robin har haft stort tålamod men också insett vad en lite godbit kan göra för en hundmage... hundar kan verkligen lukta...

Hemfärd
Visade sig bli en spännande historia. Vi packade lastbilen och var som vanligt sist iväg från platsen och hann köra ca 1 mil norrut inna det började krångla. Gasen slutade fungera och sedan la lastbilen av helt. Mitt på e4an. Robin lyckades rulla in på en grusväg och då började det ryka in i kupén. Smärre panik utbröt och vi hoppade ut för att rädda alla djur innan vi lugnade oss för att verkligen kolla om det brann. Det gjorde det nu turligt nog inte. Däremot verkade det först som om motorn skurit. Det var iaf helt död. Där stod vi... inte så kul. Vad gör man med tre hästar, en hudn och en död lastbil på e4an en söndag?
Jag ringde en arbetskamrat... En snäll människa som tidigare hjälp mig att passa dino. Jag måste få säga att det kändes otroligt pinsamt eftersom vi inte egentligen känner varandra så bra, men jag kunde knappast ringa min familj i skellefteå och hem var vi ju tvugna att komma, jag skulle ju jobba.
Min otroligt snälla arbetskamrat Åsa, lyssnade på mitt problem och sa sen bara - jag skickar min man och transporten... Att det finns sådana människor! Helt otroligt! Så han satte sig på sin lediga dag och åkte och hämtade en familj som han aldrig träffat förutom hunden 6 h i bil t.o.r. Är inte det värt en hel del?
Eftersom det är tre timmar körtid så fick vi ringa till ridskolan i Hudik och be om hjälp så att vi iaf kunde ta oss tillbaka till Hudik och ställa hästarna någonstans. De skickade dagens andra riddare i nöden som konstaterade att lastbilen kunde räddas. Det var ett elfel och skulle gå att fixa troligtvis rätt billigt. Alla problem kändes helt plötsligt små och futtiga. Han kopplade provisoriskt ihop bilen och vi tog oss tillbaka till hudik. Erica och Robin fick stanna och lämna in lastbilen på service men jag åkte hem. Tack vare mina hjältar.
Vi var hemma vid 23 tiden och mycket trötta allihop. Just då jag skulle sätta mig i bilen och åka hem så hör jag en massa hovar och då har några av stallets hästar (uppjagade av att vi kom mitt i natten) sprängt hagen. Så det blev hästjakt i en halvtimme mitt i natten. Satehästarna hade ju sitt livs moment och galopperade fritt över alla ängar i trakten och ville inte alls bli fångade. tillsut tröttnade 25åringen och orkade inte längre och då följde de andra med hem också eftersom han är ledarhästen.... Sen åkte jag HEM och sov....


erik mitt i natten när vi just kommit hem...